Kunden har alltid rätt?

Man förstår inte hur plågsamt normal man är förrän man hamnar i en situation, typ felanmälan på ett hyresbolag, där man får direkt kontakt med människor som ENBART har socialkontakt med andra människor genom typ sin hyresvärd och försäkringskassan. Höjdpunkten, det viktigaste som sker under deras dag är när de ringer till mig och frågar eller klagar på saker.

Ett samtal med en äldre kvinna:

"Anställd: Välkommen till felanmälan du pratar med XXX.
Hyresgäst: Hej det sitter en kråka på mitt tak (Hon bor i ett höghus).
Anställd: Okej... (blir lite ställd, var dessutom tidigt på morgonen.)
Hyresgäst: Vadå okej??? Ta bort den!"

Sedan spårade samtalet ur då jag lugnt försökte förklara att jag inte har någon kontroll över kråkan, även om jag skulle skicka någon att jaga bort den skulle det ta flera timmar, antagligen någon dag eller två innan någon hade tid att ta sig an ärendet och att det då fanns en uppenbar risk att kråkan självmant hade flyttat på sig. Detta uttalande från min sida sätter igång ett utbrott från henne varvid jag ger upp och lovar att jaga bort kråkan. Jag säger åt henne att titta ut om två timmar då ska någon ha jagat bort den och sedan räknade jag bara med att kråkor är aktiva djur som rör sig.


Lite senare ringer nästa hyresgäst:

"Hyresgäst: Om man har förstört en fönsterruta i sin lägenhet...måste man betala då?
Anställd: Alla skador utöver normalt slitage får man ersätta själv, så har du råkat ha sönder en ruta får du betala.
Hyresgäst: Jahaa...ajdå, men.. om någon annan har förstört rutan utifrån, måste jag betala då?
Anställd: Självklart inte...
Hyresgäst: Då har någon annan utifrån haft sönder min ruta!"